Råsunda

Råsunda stenstad

Den bostadsbrist och trångboddhet som hade uppstått i Stockholm vid 1800-talets slut skapade en längtan hos människor att komma bort från staden, ut på landet. Många "lantliga" förorter växte upp runt Stockholm, och Råsunda var en av dem. Råsunda skiljde sig från de övriga genom att vara den enda som bestod av flerbostadshus uppförda för medelklassfamiljer.

Råsundas historia börjar 1907 då Stockholms Nya Spårvägs AB köpte in lantegendomarna Ellenhill och Charlottenburg och delar av Alby och Bällsta för att bygga en bostadsförort där. Ett särskilt dotterföretag "Råsunda Förstads AB" bildades för att sköta exploateringen. Området låg lämpligt till i förhållande till ändhållplatsen vid Haga Södra-linjen skulle lätt kunna förlängas ut till Råsunda. 1907 fick man också koncession hos Kungl Maj:t att dra nytt dubbelspår från Haga Södra till Sundbybergsgränsen. Namnet Råsunda förmodas ha tillkommit som en lyrisk sammansättning av Råsta eller Råstasjön och Frösunda.

Den nya förstaden var ämnad för bättre situerade människor, som skulle ges möjlighet att "förena stadens bekvämligheter med lantlivets behag". Samhällets kärna skulle få stadskaraktär med större flerfamiljshus runt gemensamma gårdar, och stadskärnan skulle omges av en yttre ring villabebyggelse.

En stadsplan upprättades 1907 av civilingenjör Nils Gellerstedt på Kommunaltekniska byrån i Stockholm - Gellerstedt hade också ansvarat för planeringen av Midsommarkransen. Råsundaplanen präglas av jugendtidens nya idéer som innebar en större omväxling i stadsbilden än tidigare, bl a genom en anpassning av bebyggelsen till den naturliga terrängen och genom små insprängda parker av grönska. Man eftersträvade dessutom enhetlig hushöjd och takutformning, enhetliga fasadmaterial och samordnad färgsättning.

Redan 1908 satte de omfattande markarbetena igång. Först drogs de nya spåren, som sedan användes som transportband för byggmaterial o dyl. Sträckan fick namnet Stockholmsvägen och har först i sen tid döpts om till Råsundavägen. Vägen blev inte farbar förrän några år efter det spåren tagits i bruk.

Råsundabolaget anlade gator och drog ledningar för el, vatten och avlopp innan försäljningen av tomter började. Ett elverkshus byggdes 1909 och vattentornet stod färdigt året därpå. 1909 öppnades den nya spårvägen för trafik. Trots de många arbetsnedläggelserna under storstrejksåret 1909 stod den första byggnaden färdig i kvarteret Fyrväpplingen den 1 april samma år. Det var ett radhus för fyra familjer av engelsk typ som uppfördes av Råsundabolaget efter ritningar av arkitekten Gustav Hugo Sandberg. I huset föddes strax därefter samhällets första medborgare. Det trevliga huset med sina varma färger och lummiga grönska användes som blickfång i bolagets reklamkampanjer för det nya samhället. 

Senare under året blev också de nio små villorna i kv Nätet färdiga. Även dessa byggdes av Råsundabolaget som hade anlitat Sigge Cronstedt som arkitekt. Nu pågick en febril byggverksamhet och stenhusbebyggelsen i Råsunda centrum växte upp under ett fåtal år - 1909-13. Råsundabolaget byggde husen i kv Kronan, "Bolagshuset", och Spiran vid Stråket, men i övrigt såldes tomterna till olika privata byggherrar. Några av den tidens bästa arkitekter anlitades och fick ett flertal uppdrag. Sigge Cronstedt ritade flera hus bl a de i kv Kronan och Spiran i samarbete med G H Sandberg och Fredrik Lilljekvist (som också ritat Dramaten). Paul A Löfgren och Ernst Otterström ritade bl a slottet och A Ljunggren och Hjalmar WesterIund är också namn som återkommer.

Den nya förstaden blev välordnad och trevlig med stora, ljusa lägenheter och hade modern komfort som vatten, avlopp, WC, badrum och elektriskt ljus. Husen är uppförda i brytningstiden mellan jugend och nationalromantik, vilket tydligt avspeglas i arkitekturen. Här kan man finna karaktäristiska jugendhus med stora, lugna slätputsade fasader, mjukt välvda burspråk, stora hörntorn och sparsamma dekorationer av färgade kakelplattor. Fönstren är karaktäristiskt småspröjsade i överdelen. Husen avfärgades ursprungligen i mycket ljusa kulörer för att motverka fasadernas tyngd. Även typiska nationalromantiska hus återfinns med massiva fasader i rött tegel, kantigare burspråksformer och småspröjsade fönster (ex Eken 1). Portarna är oftast utförda av massivt ädelträ och har vackra profileringar och sniderier.

Även trapphusen har vanligen en genomtänkt estetisk utformning som i många fall är välbevarad än idag. Väggarna är, liksom spegeldörrar och lister, marmorerade. i varma farger och här återfinns blomsterslingor och dekorativa geometiska band. Golvens naturstensplattor är mönsterlagda och somliga hus har hissar med smiden.

När Råsunda 1911 fick municipalrättigheter var 1445 personer bosatta i samhället. Sällskaps- och idrottslivet blomstrade. Man hade bl a musikförening, teaterförening, dansklubb och sällskapsklubb. Förstadsbolaget hade särskilt lagt sig vinn om att sörja för idrottslivet i samhället, med Djursholm och Saltsjöbaden som tydliga förebilder. 

En god reklam för förstaden var de idrottsanläggningar som byggdes för de olympiska spelen i Stockholm 1912, bl a Råsunda idrottsplats för fotbollstävlingarna och skjutbanor för skyttetävlingarna. Dessutom fick råsundaborna tidigt tillgång till friluftsbad, golfbana, tennisbanor m m. För vintersporten iordningställdes särskilda kälk- och skidbackar och en bobsleighbana, och att åka kälke och bobsleigh i Tottvägsbacken var så omtyckt att till och med stockholmare kom hit ut för att prova på.

Den stora attraktionen i det unga Råsunda var strutsfarmen. Strutsplymer var högsta dammode och farmen hade anlagts för att producera sådana. Strutsarna klarade inte klimatet, utan försöket fick läggas ner efter några år, men under den tid farmen fanns vallfärdade tusentals stockholmare hitut. I februari 1919 köpte Svensk Filmindustri den gamla strutsfarmen och byggde en Filmstad där, som kom att göra Råsundas namn känt och glamouromspunnet i hela landet.

Samma år stod också den efterlängtade Råsundaskolan färdig, en utpräglad nationalromantisk byggnad med brunt fasadtegel och 1600-talsliknande huvudentré, ritad av Carl Åkerblad, Råsundabolagets egen arkitekt.

Under första världskriget låg tomtförsäljningen och byggverksamheten i Råsunda nere, och efter kriget uppstod behov av en ny och utvidgad stadsplan. Efter en lång och segsliten hantering godkändes 1934 ett stadsplaneförslag som upprättats av länsarkitekt Edvin Stenfors.

Denna plan förverkligar funktionalismens idéer om riklig tillgång på sol och grönska genom att hyreshusen lades på rad så att inga mörka innergårdar uppstod. Nya villor lades på bergssluttningarna mot Råstasjöns strand.

Åren 1934-39 blev en ny utbyggnadsperiod i enlighet med den nya planen. 1939 byggdes det i Råsunda mest lägenheter i hela Sverige efter de tre storstäderna.

Det var kvarteren öster och väster om den gamla stenstaden som togs i anspråk - kv Apeln, Kastanjen, Enen, Tallen, Kojan, Bojan, Ängen m fl, och man kompletterade också i äldre kvarter som Oxeln, Lönnen m fl. Villorna i kv Kantarellen och längs Sjövägen började också byggas nu. 1937 invigdes den nya utvidgade fotbollstadion, som byggts på samma plats som den gamla. Därefter kom andra världskriget med dess svårigheter att få tag i material och personal, och byggverksamheten låg i det närmaste nere igen.

Den 1 januari 1943 införlivades Råsunda municipalsamhälle i det nybildade Solna stad. I oktober samma år köpte Solna stad aktiemajoriteten i Råsundabolaget av Torsten Kreuger. En bearbetning av stadsplanen skedde då också, och utbyggnaden i Råsunda fortsatte under en 10-årsperiod i bl a Näckrosomådet, längs Östervägen, Åsvägen, Backvägen och Råsundavägens avslutning mot Sundbyberg. Råsundaskolan byggdes till 1950-51 och fick en arkitektoniskt genomtänkt och okonventionell utformning av Georg Scherman, som här blandat funktionalistiska och klassiska stilformer.

1955 skänkte Råsundabolaget Carl Milles skulptur "Solglitter" som sattes upp vid Stråket. Två år senare tvångsinlöste kommunen de ca 10 % av aktierna som man inte redan förfogade över och Råsundabolaget blev ett helägt kommunalt bolag och avfördes från aktiebörsen.
Karaktäristik och kulturhistoriskt värde

Råsunda representerar den förortsbebyggelse som började växa upp utanför Stockholm runt sekelskiftet som en reaktion på överexploatering och trångboddhet i storstaden. Det unika för Råsunda är att det är det enda förortssamhälle som utformats som ett flerfamiljshusområde för bättre situerade.

De centrala delarna av Råsunda utgör en samlad, enhetlig och välbevarad tidig 1910-tals miljö av stort kulturhistoriskt värde. Här finns ovanligt nog en hel stadskärna som präglas av den i Sverige så snabbt övergående jugendstilen, men med starka influenser av den frambrytande nationalromantiken. Bebyggelsen utmärks av stora, lugna och släta puts- och tegelfasader.

Husen har ofta mjukt välvda burspråk, stora hörntorn och är sparsamt dekorerade med kakelplattor och blinderingar i teglet. Fönstren är antingen helt småspröjsade eller småspröjsade endast i överdelen, ett typiskt jugenddrag.

Torgbildningen vid Stråket och de lummiga och oregelbundna parkerna är medvetna inslag för att skapa luft och trevnad i stadsbilden.

Den lilla engelskinspirerade radhuslängan kv Fyrväpplingen 5-8, som är ett av Sveriges två första radhus, är både interiört och exteriört mycket välbevarad från byggnadstiden. Den förklarades för byggnadsminne 1973. 

1982 beslutade kommunfullmäktige att byggnadsstadgans 38 § skulle tillämpas inom ett område som avgränsats runt stadskärnan (se karta) för att skydda områdets särart och befintliga kulturhistoriska värden. Skyddsbestämmelser bör införas i detaljplan för de byggnader som ingår i det avgränsade området